Tusan, jag kan inte hålla mig borta från skriverierna om grisvanskötseln. Mycket bra är redan sagt (här, här, här och här). Mycket dåligt är sagt också. Den här snubben visar till exempel att det Björklund vill mäta ner i lekisålder inte säger särskilt mycket om en människas intellektuella kapacitet.
Jag tänker inte lägga ner någon större tid på ämnet, mest för att jag fortfarande inte vill att detta ska bli en politisk blogg. Men när Hultströms försvarar sig på det här sättet, kan jag inte låta bli:
– Man har fotograferat sjuka djur i sjukboxar, de är avskiljda från de övriga för att de är sjuka. Det finns inga bilder från de stallar där jag tar mina skinkor.
– När drevet går så gör det. Det är absolut inget fel på mina skinkor. Man handplockar ut grisar ur stallarna och det är absolut toppkvalitet. Men i dag kan jag inte sälja en skinka och det är katastrof, säger Mona Hultström.
Mona Hultström har missuppfattat allt. Hon tror att mediestorm och bojkott beror på att misskötseln gör att köttet smakar sämre. Är hon så distansierad från sina grisar att skötsel reduceras till en fråga enbart om köttets materiella kvalitet? Menar hon på allvar att vad som är okej och inte beror på den specifika före detta grisens hälsotillstånd?
Problemet är inte huruvida grisbiten folk sätter tänderna i har suttit på en misshandlad gris eller på en icke misshandlad gris. Problemet är systemet som skinkan har producerats i. Djurskyddslagarna gäller väl för både friska och sjuka djur? I så fall ska sjuka grisar också ha strö, halm och allt annat som lagarna reglerar.
Jag käkar inte Doles bananer. Det beror inte på att bananerna mår dåligt av besprutningar, utan på att dom som jobbar på fältet gör det. Det är produktionssättet som är problemet.
Lämna en kommentar