Idag ringde J på IKK-kontoret och sa att C-uppsatsen hade kommit tillbaka. Det var på tiden, tyckte jag, eftersom den egentligen skulle kommit senast igår. Det är en outrage! Hur som helst var det goda nyheter, fint betyg och trevligt omdöme med en lagom mix av vitsord och kritik. Och som om det inte var nog ropade hon "jag älskar er, pojkar!" efter oss när vi gick därifrån. Mer kärlek åt världen.

Det är skönt att IKK-kapitlet slutligen är slut, finito, kaput. Efter tre år av fattigdom, krig, svält, katastrofer och elände dag ut och dag är det en lättnad att få göra något annat. Dels för att det är påfrestande att plugga elände, dels för att man i viss mån blir cynisk och avtrubbad, och dels för att följden har blivit en genomträngande kultur- och värderelativism som är extistentiellt smärtsam. Dessutom har den där förbaskade uppsatsen varit en lång process, ända sedan MFS-ansökan i januari fram till opponeringen i augusti. Men nu är det samhällsplaneringen som gäller, och hej vad det går! Samhällsplanering är konkret, och med den infallsvinkel som en gedigen grund i freds- och konfliktstudier ger, tror jag nog att jag så småningom kan häjlpa till att bygga ett bättre samhälle. Hmm, det där lät nästan som klippt från en jobbansökan. Men hujedamig, två år kvar innan mastern är klar och sådana ska börja skrivas.

Nu närmast är det seminarie imorrn, ledighet på lördag och på söndag ska jag vara valförrättare på dagiset här intill. Välkomna med Eder röst.

Skulle också vilja nämna min nyutsprungna MySpace-sida. Jo, det är sant, jag har en sån nu. Tyvärr försvann ju massor med gamla inspelningar i min hårddiskkrasch, men några överlevde. Håll till godo!

Nu är det augusti, och då är julen snart här. Hög tid att börja tänka på önskelista. Här är min.

Tankeinitierad sömn
Hur skönt skulle det inte vara att bara kunna bestämma när man ska sova? Många och långa är nätterna när dygnrytmen har tagit semester och jag vill men inte kan sova. Jag vill lägga mig på sängen, tänka "sov din jävel!" och somna. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

Medveten bortträngning av tankar
"Tänk inte på en rosa elefant!" är en klassisk uppmaning. Ändå tänker man på den förbannade elefanten. Den vore skön att slippa tänka på. Det vore trevligt att kunna packa ner tankar man inte vill ha i en rosa banankartong och slippa tänka dom. Så kan man ju alltid packa upp kartongen när man känner att det är dags.

Att stänga av sinnen
När jag lyssnar på musik vill jag inte störas av känslointryck, synintryck eller lukten av matresterna i skägget. Jag vill ligga på sängen, men flyta en rymd där varken syn, känsel eller andra intryck finns. Bara hörsel. Och när jag hoppar fallskärm vill jag bara känna vinden i ansiktet och titta på utsikten, utan luftmuller i öronen. Är det för mycket begärt?

Ångestfri smärta
En gång fick jag förklarat för mig att smärta bara är starka nervsignaler från nervcellerna (de för tryck, värme eller kyla, beroende på typen av smärta). Hjärnan kopplar sedan samman dessa intryck med en känsla av ångest, och därmed uppstår obehaget i känslan. Jag vill kunna identifiera sådana starka sensoriska signaler utan att det gör ont. Det ska bara kännas att det är smärta. Kära Evolution, jag lovar att jag inte kommer ignorera dom.

Behovssignaler utan imperativ
"Jag ska cigg nu, annars jävlar!" säger hjärnan. Då tar jag en cigg. Det skulle vara mycket bättre om jag bara kunde säga "dra åt fanders, du får ingen". Kanske skulle man kunna bredda det hela till alla basala behov. Känna törst, hunger och sexlust utan tvång. Kan inte behoven bara finnas där och berätta för mig att jag är törstig, utan att börja ställa krav hit och dit? Återigen, den evolutionära funktionen är smått utspelad.

Att styra fight and flight-känslor
När ilskan, upprördheten eller rädslan knackar på dörren vore det trevligt att själv välja om jag ska öppna eller inte. Dom flesta gånger jag blir arg ångrar jag mig i alla fall efteråt. Lycka, kärlek och upprymdhet får gärna passera spontant och utan hinder, men motsatsen kan nog lika gärna gå genom en flygplatslik security check. Det går i och för sig att öva på, och det har jag gjort, men jag är hopplös perfektionist.

En webcam
Jag har aldrig haft en webcam, men det skulle nog vara roligt att ha. Då skulle jag göra sådär som i Avatar: föra videologg.

I vintras fick jag en cykel (Crescent -- Världsmästarcykeln!) av en trevlig läkarstudentska. Det är en gammal, gammal kärringhoj med flagnande färg och rostande styre. Men den har varit galet stabil. Tills för ett par dagar sen när den försökte mörda mig. Jag hade bråttom hem från Martin för att odla mitt tillfälliga fotbollsintresse. Brasilien mot Elfenbenskusten tror jag det var. Efter ett rödljus skulle jag som vanligt pumpa upp tokfart, stod upp och använde både ben, armar och bål till max för att anlägga så mycket tryck på tramporna som det bara går. Till saken hör också att växelvajern är trasig och knuten runt ramen istället för kopplad till växelföraren, och sålunda finns en enda växel -- den trögaste. Givetvis hoppade kedjan när jag pressade högertrampan till bristningsgränsen. Under foten på mig försvann trampan och i asfalten for jag. Vriden fotled, uppskrapat knä, trasiga jeans samt halva skogen i munnen och andra halvan i drevmaskineriet blev resultatet. Det kändes som när man var liten och for i backen -- rensa grenar ur kugghjulen, bända rätt styret, lägga på kedjan, åka hem och tvätta bort skiten, oljan och blodet. Hade nog tur. Inget tandläkarbesök krävdes. Kunde gått mycket värre.

Egentligen skulle vi ha varit nästan klara med uppsatsen nu, men det är hemskans svårt att motivera sig när det är två månader till deadline. Klockan halv 9 varje morgon har vi promenerat till universitetet. Där tar vi en kaffe och sitter och glor ett tag. Sen går vi till datasalen och kollar mejl, nyheter och spelar ett par matcher schack mot någon avlägsen ryss eller arab på instantchess. Sen är klockan 10 och vi skriver i två timmar fram till lunch. Efter lunch kanske vi skriver lite till. Men inte så mycket. Är utbränd på att plugga och det ska bli riktigt skönt med ett break. Vi har i alla fall fått grovgörat klart och nu återstår bara resultatdelen. Den skriver vi nog i augusti, tror jag.

På lördag åker jag ner mot Stockholmstrakten för att jobba kollo ett par veckor. Ser fram emot detta. I mitten av juli fortsätter jag till fädernesmarkerna. Umeå blir det åter i början av augusti. Hipp hipp hurra.

Min lägenhet ser ut som ett bombnedslag, men det gör inget för här har faktiskt ingen bomb slagit ned.

Gräset är alltid grönare på andra sidan Medelhavet. Eller nej förresten, det är nog ungefär lika grönt, men det är jävligt mycket mer välfriserat här uppe. Prydliga plättar, klippta av sommarjobbande gymnasieelever och omgärdade av beträd-icke-gräset-åsikter. Det är jävligt noga.

Jag har på senare år tyckt att det här med kontokort är en smidig grej. Inga kontanter i plånboken som kan ta slut. Inte massa växel att hålla reda på. Inga femhundringar jag inte vill bryta. Men visst finns det en charm med smutsiga sedlar? Pengar som byter ägare, lite som att försegla en överenskommelse, eller hur man nu säger seal the deal på svenska. Sista veckan i Uganda bestämde jag mig för att göra mig av med den otrevliga vanan att pröjsa med kontokort och istället ta ut mian pengar på banken. Det blir ju mycket trevligare så. Problemet är ju bara, inser jag nu, att det inte finns några överenskommelser att prata om, eftersom allt är så förbannat noga.

Med fel inställning, ont om tid eller trött humör blir förhandlandet och prutandet ett irriterande hinder i vardagen. Ge mig mina jävla grönsaker. Med rätt inställning blir det ett möte mellan kund och handlare, en liten teater som förgyller vardagen och som avslutas om inte med ett handslag så åtminstone med att händer snuddar varandra i transaktionsögonblicket. För en mzungu kan det givetvis tära på tålamodet att alltid behöva betala för mycket. Man försöker. "Five thousand!? For that? Aaaaww, you're robbing me! Look at this! It's used! How much without the skin tax? I can even get it cheaper where I come from!" och så vidare. Men i slutändan är det inte så jävla noga. Här hemma försöker vi desperat upprätthålla någon slags illusion av en naturlig marknadsekonomi där reglerna kring tillgång och efterfrågan är en nästan lika basal del av Världen som evolutionen. Där nere håller den osynliga handen i en halvkyld läsk och dess ägare bryr sig föga. Det handlar mer om vad du är beredd att betala och vad försäljaren är beredd att ta betalt. Men det är inte så noga.

Så med sedlarna i högsta hugg kommer man hem och vill handla saker av någon. Men hur mycket man än vill ersätta de negativa aspekterna i sin egen kultur med de positiva ur en annan blir det mer eller mindre omöjligt. Kassörskan tittar inte ens på mig när jag lämnar över sedlarna och femman jag får tillbaka tappas nonchalant ut av en maskin i en spottkopp bredvid mig. Jag säger "tack" och kassörskan svarar "nästa".

Det är lite lustigt när man tänker efter. Trots prutande och diskuterande och ibland hetskt argumenterande skiljs man nästan alltid som vänner med två leenden och en garanti om varmt välkomnande dagen därpå. Men om priserna är på öret exakta och icke förhandlingsbara, växeln räknas upp av en dator och det inte finns minsta lilla detalj att bli osams om, då behandlar man varandra som ett farthinder på vägen till...vad?

Härom dagen när jag satt och läste min bok på verandan kom nån snubeb in på gården. Tror han jobbar som chaufför åt CCF. Han kom fram och hälsade och fick samtidigt syn på mitt bokmärke som är en femtilapp. "Is that your money?" sa han. "Yeah, it's 50 swedish kronors" svarade jag och räckte fram sedeln åt honom. När han tittade på sidan med Jenny Lind sa jag "She was a singer". Snubben täntke efter i 3-4 sekunder och sen sa han "Why is she advertising on your money?".

Det finns många fördelar med att inte vara engelsman eller amerikan när man reser. En är att man rent generellt inte är engelsman eller amerikan. En annan är att en del förutfattade meningar försvinner när det visar sig att man pratar ett underligt språk som låter schaa-schiii-stjooompa och är från ett land ingen känner till, som har metervis med snö på vintern (inga isbjörnar på gatorna) och där solen aldrig går ner på sommaren. En tredje, slutligen, är att man kan blogga ocensurerat om folk man träffar utan att riskera att dom personligen råkar snubbla på bloggen och läsa vad man skrivit. Om dom ändå snubblar på bloggen och är så nyfikna att dom ser till att få den översatt -- ja, då får dom skylla sig själva.

Den första personen jag pratade med här i Pader var en kanadensare som vi med fullpackade ryggar frågade om vägen till Alice, direkt efter vi anlänt med den igendammade bussen från Kampala. Först glömde jag givetvis bort hans namn ett tag, men efter ett par middagar hit och ett par luncher dit visste jag att han heter Terry och att han är här med en organisation som heter Emmanuel International. Vad jag däremot inte visste (och inte vet) var vad han egentligen gjorde här, för när jag frågade det (när vi satt hemma hos Fiona och drack kvällskaffe) fick jag en 10 minuters utläggning som jag slutade lyssna på efter 3. Men det var nåt med peacebuilding. I övrigt är Terry en glad och mycket trevlig tjomme, men smått intetsägande. Han pratar och pratar, men säger inte sårskilt mycket.

Hos Fiona var också Curtis. Också en kanadensare. Också med Emmanuel International. Men inte lika inihelvete pratglad som Terry. Dock lika tokigt kristen. Dom verkade vara ganska bra polare, men Curtis gjorde inte vaddetnuvar Terry gör. Curtis lirade fotboll på dagarna. Han hade med sig trunkvis med fotbollsgear på planet (kyrkan betalade resa -- och överviktsavgifter) som han satte i bruk tillsammans med massa grabbar i Pader. Mitt i byn, längs med huvudgatan och intill Ayago mini-restaurant (där vi alltid äter lunch) finns en stor grusplan, där WFP ibland delar ut matsäcker, men som i huvudsak används som fotbollsplan. Där såg man Curtis' vita skinn rusa omkring på kvällarna. Nu har Curtis åkt hem till Kanada igen, efter att ha fått ett riktigt brakkalas upprättat som avslutning på hans tid här. Det var ett stort kalas med väldigt många stora ord, men det var sådär kul. Maten var god.

Fiona jobbar med CCF, organisationen som Alice (som vi bor hos) driver. Alice har så många järn i luften och bollar i elden, så jag förstår inte riktigt vad dom håller på med, men det verkar i första hand vara en flickskola och annat för tjejer och unga kvinnor som råkat illa ut i kriget. Hon, Fiona, är 28 och bor i ett litet rum mitt i byn. Vi bor i två små rum ett par hundra meter från byn. Fiona har precis fått el, så nuförtiden kan hon sitta hemma och "enjoy the fan". Hon var också bra nära att skaffa en teve som hon ansåg skulle hjälpa henne att varva ner på kvällarna och inte ligga vaken och tänka på hemskheter. Första gången hon skulle skaffa den var när vi var i Lira för någon vecka sen, men det misslyckades för att indierna som driver affärerna är alldeles för luriga (eller för att en teve kostade mer än hon förväntat sig). Andra gången var när jag och Peter skulle handla en åt henne, och syndafloden kom klockan halv 1 en onsdagseftermiddag. Vi var ändå inte särskilt sugna på att köpa den där teven, om sanningen ska fram. I vilket fall ändrade hon sig efter detta (om Gud ville att hon skulle ha en teve skulle hon få en i slutändan ändå). Nu tänker hon istället investera pengarna (som egentligen från första början inte var hennes utan som hon lånat av någon odefinierbar person) i huset som hon håller på (eller borde hålla på) att bygga på sina 4 hektar mark (som är värda bra med pengar som obrukbara tills hon har ett hus där). Fiona är också en mycket god kristen med inslag av finurlig olydighet. Hon dricker sherry (stavas det cherry?) i smyg, när inte någon utom musungus (vitingar) ser, och vki får inte berätta för någon. Och hon skrattar så hon kiknar åt alla tokigheter musungus har för sig (fast ibland tror jag att hon snarare skrattar åt att sig själv, för att hon tycker våra konstigheter är konstiga när de egentligen inte alls är så konstiga). Slutligen retar hon oss alltid för att vi inte är troende; undrar om vi ska med till kyrkan, ger oss uppgiften att be bordsbön när vi ska käka och hälsar på oss med "Praise the Lord". Jag "Salam alakum" och hävdar att jag tänker bli muslim för att jag ser ut som en och för att "Salam alakum" låter mycket roligare än "Praise the lord". Det tycker hon också är roligt. Mindre finurliga kristna, som Alice, är inte lika roade.

Fiona har massa släktingar, varav en dotter, en bror och en syster vi har träffat. Hennes syrra bor i Lira med sin man och alldeles nybakade dotter. Dom har några soffor, foton på sig själva på väggarna och en färgteve. Det här med att hänga upp foton på sig själv verkar förresten vara vedertagen praxis här. Fiona har också inramade bilder av sig själv på väggarna, när hon ligger i nattlinne och poserar på en. Det känns lite smutsigt i detta högkristna sammanhang. Har man inte sig själv på väggen har man president Museveni (i Sverige är det första e:et i hans namn stumt och vi lägger vi betoningen på det andra e:et, men tydligen ska man lägga det på första. Han heter MusEveni, inte MusvEni). Under porträttbilderna står hans fullständiga namn, inklusive tretton förnamn och åtta titlar. Fionas dotter och bror träffade i första gången när vi cyklat till Kalongo och blev inbjudna på ett brölopp. Fionas bror var best man och hennes dotter brudtärna. Brodern är oerhört välartad och dottern ett riktigt bokstavsbarn på 5 barre. Andra gången jag träffade de båda var igår, när hennes bror kom hit på en kopp kaffe och när jag, Peter, Sandy, Fiona och hennes dotter senare på kvällen käkade Rolex hemma hos Fiona. Rolex är en omelett inrullad i ett chapati. Ett chapati är ett bröd som man steker, ungefär som tortillas. En omelett är nästan samma sak som en omelett i Sverige.

Alice är lite äldre, typ exakt 42, och äger huset vars gästhus vi bor i, vars kök vi lagar mat i och vars människor vi hänger med. Hon är en Mycket God Kristen, med allt vad det innebär (och mer därtill). Liksom de flesta andra har hon ett par gånger försökt övertyga oss om Den Rätta Tron, men förstår inte riktigt varför historier ur Bibeln inte är argument nog. Vi förklarar att tro ju är trevligt, men inget vi kan rå över själva. Alice är storvuxen men inte tjock, en stark kvinna som står på egna ben i en tungt mansdominerad kultur och som hjälper andra som vill detsamma att göra detsamma. Varför är hon inte gift? Varför har hon inga barn? Ingen man vågar fråga (Chris, Terry, Curtis, Sandy) vet.

Chris är engelsman, dryga 40 år gammal och ett mysterium. Han flyttade från ett problematiskt hem tidigt, har ansökt till franska främlingslegionen två gånger, rest en runt och runt i Afrika och på senare år utbildat sig till bildterapeut. Han är i Pader med WarChild UK och tes tar bildterapi på tjejerna i CCF:s flickskola. När Chris deltar i ett samtal deltar ingen annan, för han snackar extremt mycket och nästan bara om saker som inte har någon relevans för någon annan. Dessutom har vi kommit fram till att han är borderlinemytoman. 90% av det han säger är historier om honom själv eller hans vänner och familj, och samtliga är otroliga! Fantastiska! Storslagna! Han kan sitta en hel kväll och bara berätta historia på historia, för han verkar livrädd för tystnaden, och eftersom ingen har något att säga när han berättat klart den ena berättelsen brukar det bli just tyst. "Oh, here's one for ya" säger han då, och drar igång en ny. Även när hans anekdoter handlar om andra personer brukar han själv alltid på något underligt sätt hamna i fokus, och han är mycket mån om att framställa sig själv som en ansvarsfull man som gillar en öl (men aldrig blir full), inte är troende (men respekterar de som är), är välutbildad och uppstyrd (men smutsig i kanten och alltid på resande fot), har en far med vidriga värderingar (som han själv inte tagit efter), skickar långa, långa mejl till alla sina vänner i England (som inte svarar tillräckligt ofta), och så vidare och så vidare. Nu har han dock åkt iväg i ett par veckor, till Kampala och vidare ut på några öar i Viktoriasjön, så Pader har blivit lite tystare. När vi under knäpptystnad satt och åt middag härom dagen (jag, Peter, Fiona, Alice, Poline, Leia) kommenterade Alice just detta: "Alla är så tysta nu när Chris inte är här". "När Chris är här är alla andra fortfarande tysta", svarade Peter.

Jag och Peter har vår egen teori om Chris. Han har rest alldeles för mycket i Afrika under 2000-talet för att ha hunnit med en spykologutbildning samtidigt. Vi är båda överens om att han är någon form av rymling som begått något hemskt brott i England och sedan är på flyende fot genom den afrikanska kontinenten. Han är liksom lite för sugen på att berätta om sig själv och hur långa brev han skriver hem till sina vänner. Kanske har malariamedicinen ett finger med spelet. Biverkningsförteckningen kommer i 18 band och paranoia finns med där i nånstans. En sen kväll när vi lagt oss innanför våra erspektive tätt förslutna myggnät hade vi en lång och elaborativ diskussion om hur hans liv sett ut, och vi var båda riktigt rädda när vi snackat klart. Det hela liknade en klassisk spökhistorieafton från när man var liten, förutom att historien handlade om mycket värre saker (engelsmän) än spöken.

På kontoret (hos IAS) finns också ett gäng människor. IAS delar byggnad med ASB (Arbaiter-Samariten Förbundt, eller nåt sånt). DOm ahr oförskämt mycket pengar, verkar det som. På innergården bakom låsta stålportar står sisådär tjugoåtta motorcyklar av samam fabrikat och samma modell -- antagligen samma inköpttillfälle också. Vad dom ska med tjugoåtta motorcyklar till har jag ingen aning om, eftersom dom inte ens verkar ha så många anställda. NGO:s i allmänhet verkar vara smått skurkaktiga, faktiskt. En annan organisation, som lustigt nog heter NUTTY, har en byggnad här i byn. Den omges av en tre meter hög mur med spiraltaggtråd à la Andra Världskriget på. Stålportarna är stora och respektingivande, ungefär som en stor, mörk katolsk kyrka. Dom har enligt ryktena också gränslöst mycket pengar, men tittar inte ofta ut från sin borg. Tydligen är dom här för att hjälpa folk (?).

Just ja, gänget människor på IAS kontor. Florence är bossen där. Hon är i 25-20-årsåldern, om jag får gissa, och tillhör det promillet människor i Pader som har Facebook. Hon är från centrala Uganda, och pratar således inte acholi, utan engelska, med alla här. Hon har en kandidatexamen i utvecklingsstudier från universitetet i Kampala och har blivit antagen till en master i utvecklingsstudier i Lund (!) i höst. Nu väntar hon på besked om stipendiepengar från skånefolket, för utan finansiering kan hon givetvis inte utnyttja den svenska, gratisa utbildningen. Hörde förresten ryktesvägen att Regeringen Reinfeldt har beslutat att utlänningar inte längre ska få plugga gratis vid svenska universitet. Det låter ju urbota korkat. Utbildningar som den i Lund eller folkhälsomastern i Umeå, lockar ju otaliga människor med massor av kompetens och perspektiv som behövs i den svenska universitetsvärlden. Dessutom har de vad jag förstår ett rejält högt söktryck, så det är nog inte många stolpskott som kommer dit. Sverige skulle må bra av fler människor som Florence. Tycker jag.

Slutligen, har vi träffat en amerikansk tjej som heter Sandy och är här med PeaceCorps. PeaceCorps är en del av den amerikanska statens arbetsmarknadsåtgärder. De har nämligen kommit udnerfund med att det är billigare att leva i fattiga länder än i rika, så istället för att försörja arbetslösa ungdomar i USA skickar de ut dom till Uganda, Tanzania, Indien och andra utvecklingsländer. Där får de bo i två år med en månadslön på ett par tusen svenska kronor (fast de får den inte utbetald i svenska kronor) och jobba på organisationer, sig själva och sitt CV. Jag tycker det låter som en ganska bra idé.

Sandy är i alla fall ganska amerikansk, men trevlig. Har inte fått så mycket grepp om henne, för amerikaner är ju i allmänhet extremt politiskt korrekta (har inga åsikter) och ytliga -- åtminstone till en början. Allting är "awesome". Man får inget rakt svar på någon fråga som kan ah minsta politiska laddning (politisk hemvist, hur pass religiös hon är, osv). Hon har dålig eller ingen koll på Sverige och Europa. Jag tvivlar till och med på om hon vet vart det ligger. Igår frågade hon om holländska är vårt språk och varför vi inte pluggar engelska alls i de svenska skolorna. När jag sa att vi vist då pluggar engelska, faktiskt en hel del, kom hon på att det ju inte alls var Sverige hon tänkte på, utan Bangladesh. På kvällen, när vi åt Rolex hos Fiona, frågade jag om hon inte kunde visa lite bilder från Alaska (där hon ursprungligen är ifrån. Hon bor numera dock i...hmmm...minns inte, men det var i mellanvästern). Då fick vi titta titta på bilder på hennes laptop i 50 minuter (jag hade koll på tiden, för Vista har ju en såndär finurlig urtavla på skrivbordet). Med tanke på att hon bytte bild ungefär en gång varannan sekund fick vi se uppåt 1500 bilder. Det var 50 minuter av förbiswischande ansikten. Men hon är rätt schysst. Jag lovar!

Igår kom en ny tjej hit också, och flyttade in i rummet intill mig och Peter (vårt arbets/dataspelsrum). Hon heter Kirsty och är från Leeds. Är tydligen här och ska samla material för sin c-uppsats som handlar om folkhälsa, utbildning och flickor som blivit bortrövade av rebellerna. Första intrycket är att hon är en riktig trevlig dam och mycket både roligare och intressantare att snacka med än alla andra musungos vi har träffat här. Så det är najs. Inte för att vi kommer lära känna henne på de 4 dagarna vi har kvar i Pader, men det är ju soft att det inte är en sktistövel man ska dela rum med. Dessutom har hon en skön solhatt med en jätteblomma på (som hon säger ser skittöntig ut, vilket den gör).

Vi har såklart träffat massor med mer folk, som jag inte orkar eller kan skriva om nu, till exempel Lucy, Mary och Poline här hemma; Chester och Tracy från Kanada; Irene, Irene, Dennis, Dennis och Maxwell på IAS; David och de andra på Ayago; ett gäng folk från CCF som vi åkte matato med till Lira; Charles, Juliet och Beatrice på IAS-kontoret i Kampala; Helen, Judith, Jimmy och några till på WFP:s camp; samt sist och minst, alla tusentals barn som skriker "Muno bye!!!" så fort dom ser en.

Idag gjorde vi också de sista intervjuerna. Vi har nu totalt 17 intervjuer, varav 5 fortfarande behöver transkriberas. Detta ska vi göra imorgon och övermorgon, för att få en ledig dag på fredag innan vi åker till Kampala på lördag. Sen är planen att vi ska ta bussen till Kigali på söndag för att hänga i Rwanda i en knapp vecka. Ser fram emot detta! Inte bara för att det ska bli skönt att komma ifrån allt jobb och bara ah semester ett tag, utan också för att Rwanda ju är något av en freds- och konfliktares mecka (Hej Cynism!).

Nu är vi faktiskt mer än halvvägs genom vår Uganda-resa och tiden har sedan ett par veckor börjat gå fort. Det brukar ju bli så, att den första tiden kryper fram, varje dag vara en evighet. Sen, så snart man kommer in i någon slags vardag, då flyger tiden förbi. En vecka är en evighet, två månader bara ett ögonblick.

Vi har varit ute i fält några dagar. Att vara i fält innebär att vi tar IAS Toyota-pickup och via leriga stigar kör ut till någon avlägsen by (by i det här fallet betyder tre-fyra hyddor) och intervjuar folk om hur deras liv har varit sedan de återvände från flyktinglägret för ett par år sen. Det har hittills funkat ganska bra. Tolken vi har med oss är okej, men inte mer. Men det blir bättre för varje gång. För varje intervju vi gör lär vi oss mer om hur vi ska gå till väga för att få ut vad vi vill av intervjun, hur vi ska formulera frågorna, vilka frågor som är relevanta i sammanhanget osv, samtidigt som vi får klarare för oss hur vi vill att tolken ska jobba för att det ska gå smidigt. Men det är inte lätt, det kan vi lova. Tanken är i alla fall att vi ska göra ungefär 10 intervjuer till innan tiden är slut. Det har visat sig vara lite dyrare att åka ut än vi väntat oss, så vi satsar på färre och längre dagar. Därmed kommer vi också få lite mer dötid, så förhoppningsvis drar vi ner till Rwanda sista veckan innan flyget hem.

Personalen på IAS var på någon slags konferens inne i Lira under början på veckan. Jag och Peter skjutsade in Florence i söndags och hämtade henne och Maxwell i onsdags. Vi tänkte att när vi ändå var i Lira kunde vi passa på att shoppa lite grejer. Obama är omåttligt populär här, eller var i alla fall i samband med senaste presidentvalet i USA, och rätt ofta ser man hans lyckliga fejja upptryckt på fullkomligt osmakliga t-shirts och linnen. En sådan tänkte vi köpa. Sen ville vi kolla på lite instrument också, samt försöka få tag på en TV till Fiona. Allt detta sket sig, eftersom regnet slog till med full kraft precis när vi kommit fram och inte mer än hunnit äta lunch. gatan förvandlades till en forsande flod och vi satt i bilen och kunde knappt ta oss ut. Det enda vi åstadkom innan det var dags att åka hem var en chokladkaka hos indierna i snabbköpet. Nästan alla affärer i Lira verkar förresten drivas av indier. Luriga är dom också. När man handlar av en ugandier får man samma pris som alla andra. Handlar man av en indier åker skinnskatten på omedelbums och man blir (är?) blåst om man inte tokprutar. Därför misslyckades vi fatalt med att köpa TV åt Fiona också.

Regnet hade såklart förvandlat vägarna till en röd sörja som gjorde hemvägen skumpig och bakhjulsdriften smått vansklig. Bara någon mil utanför Lira fick vi punka på vänster framdäck. Vi grävde fram verktyg och domkraft från baksätet, men domkraften var inte i 100-procentigt skick, så vi satsade på att sakta försöka rulla tillbaka till Lira. Efter någon kilometer började tanter med vattendunkar på huvet peka och däcket ryka. Så det var bara att ge sig ut i regnet och leran och jobba domkraft. Ingen av oss hade gjort det förut, men till slut lyckades vi få loss reservhjulet från underredet (bara det är en vetenskap i sig: man måste montera ihop verktygen till en lång fiffig pinne som man sticker in i ett hål i bak på bilen och sedan skruvar på, varpå reservdäcket sänks ner från underredet ner i marken), lossa det trasiga (typ utbrända) hjulet och montera det nya. Det tog sin tid, men täckta av både svett och röd lera kom vi hem innan mörkret.

Regnperioden har börjat på allvar nu, och det regnar nästan varje kväll. Dagarna är fortfarande riktigt varma när solen gassar på från zenit, men framåt sen eftermiddag kommer regnmolnen och kyler ner luften rätt bra. På kvällarna är himlen oftast helt klar, sånär som en bit bort mot horisonten där åskmolnen härjar runt. Himlavalvet känns förresten mycket större här nere. Jag har reagerat på det både på dagtid och efter mörkrets inbrott. Låter man blicken fara från horisont till horisont känns himlen bra mycket större än i Sverige, vilket ju är konstigt eftersom det inte finns fler grader i en cirkel här än någonannanstans. En häftig känsla är det i alla fall. Vad som däremot skiljer sig på riktigt är stjärnhimlen. På grund av avsaknaden av gatubelysning är det i stort sett kolsvart på kvällarna (sånär som på några lampor borta på FN-campet). Jag har aldrig sett så mycket stjärnor, någonstans. Dessutom har jag insett att vår stjärnhimmel uppe i Sverige är löjlig. Tittar man åt norr ser man en uppochnervänd karlavagn och en del andra stjärnor. Polstjärnan är nere vid horisonten, och skulle nog synas om det inte var för att horisonten alltid täcks av moln eller dis. Orion står nästan rakt upp. Tittar man däremot åt söder, mot den halva av himlavalvet som vi inte ser där uppe på norra halvklotet, tornar Vintgergatan upp sig som ett enda stort, gnistrande stjärnmoln. Himlen har sin gjutna, skiftande textur orsakad av alla miljoner stjärnor som inte går att urskilja men som ändå bidrar med sitt svaga, svaga ljus till detta gigantiska, på gränsen till skräckinjagande, moln. Här och var glider en satellit förbi, och emellanåt bränner en meteorit ner genom atmosfären. I horisonten, under detta sprakande spektakel, är det alltså åskoväder, där åskan oftast slår mellan molnen och inte ner mot marken, vilket gör att hela stackmoln lyses upp och blixtrar till (men det är för långt bort för att det ska höras). Ännu längre ner, över fältet här utanför, där dom odlar kassava och jordnötter, lever eldflugorna fortfarande om med sitt gulgröna blinkande, en sekund i taget. Det är inte lätt att bestämma sig för vart blicken ska fastna.

Nu ska dom tydligen (av någon outgrundlig anledning) byta alla fyra hjulen innan bilen får rulla ut på fält igen, vilket ska vara klart nästa vecka. Har vi tur är det klart veckan efter nästa. Vi behöver åtminstone tre dagar till i fält, så för den sakens skull måste bilen bli klar inom de närmaste 14 dagarna. Annars blir det stressigt. Vi får se hur det går. Tills vidare får vi ägna arbetstiden åt att transkribera de intervjuer vi redan gjort. Vi har redan hunnit skriva ner fyra stycken i sin helhet. Dom ligger på min mp3-spelare som har två hörlursingångar och ett fantastiskt open source-firmware som går att konfigurera nästan hur som helst. Således har vi varsina hörlurar och medan jag skriver ner vad som sägs sköter Peter hoppandet, pausandet och playandet på mp3-spelaren. Det går oftast inte särskilt fort, eftersom tuppar, getter, barn, grabbar med tumpianon och blåsten oftast behagar föra ett jävla oväsen när vi gör våra intervjuer. Men vi börjar få in tekniken, och en intervju på 45 minuter tar mellan en och en halv och två timmar att skriva ner. Inte så farligt ändå, men jävligt tråkigt arbete.

För det mesta sitter vi här hemma och jobbar. För bara något år sen hade det inte gått, men nu har stan fått el. Den är lite svajig, men fungerar för det mesta. På kvällarna när det regnar och åskar (det gör det varje kväll) kan den försvinna ett tag, men nu på sistone har den varit förvånansvärt stabil. Ett tag var den borta i flera dagar, men det var tydligen nåt generalfel som lämnade hela norra Uganda ellöst. Då hängde vi hos IAS, som delar compound och generator med en tysk organisation (generatorn fick såklart sönder). I kontrast till hur elanordningarna brukar se ut i sådana här länder ser elledningarna som leder in till stan otippat uppstyrda ut. "Ser gediget ut" var det första vi sa, och strax därefter uppdagades det att de är byggda med SIDA-pengar. Svenskt bistånd at work.

Frisk har jag hållit mig, någorlunda i alla fall. Nätterna mellan tisdag och onsdag har dock spökat mer än lovligt. Första tisdagsnatten, i Kampala, fick jag titta i toaletten flera gånger. Andra tisdagen, några dagar efter vi anlänt till Pader, var det återigen dags. Veckan efter klarade jag mig helskinnad, men ytterligare en vecka senare var det återigen dags. Tidig onsdag morgon, under den storslagna afrikanska soluppgången snubblade jag ut och la en fin spagettiblaffa i jordnötslandet. Det hela höll i sig fram tills på kvällen då jag slutligen lyckades få i mig nåt annat än resorb. Jag var lite konfunderad över det hela, eftersom jag och Peter ätit samma käk hela tiden och han har aldrig blivit det minsta sjuk, men så snart jag lade märke till regelbundenheten kom jag på att det måste vara malariamedicinen som förgiftar mig. Jag tar den på förmiddagen varje måndag, så det verkar ganska logiskt. Denna veckan tänkte jag först inte käka den alls, men till slut tog jag den ändå. Såg till att äta förminskade portioner och snäll mat, och det verkar ha funkat ganska bra. Huvudvärken och yrseln kommer jag dock inte undan. Ibland kan man undra om inte medicinen är giftigare än själva sjukdomen. Dessutom verkar inte malariarisken vara särskilt stor här. Alice, som vi bor hos, har haft den en enda gång, och hon har bott här hela sitt liv.

På tal om mat har både vår beprövade tomatsås och mormors pannkakor gått hem här i huset. Ikväll har vi blivit ombedda att för tredje gången på 2 veckor fixa spagetti och tomatsås. Jag kan i och för sig förstå varför, för maten folk lagar här är inte särskilt varierad. Det finns mer eller mindre en rätt per typ av kött, och ett par grönsakssmetar. Detta gäller även på restaurangerna. Kan vara gott med lite pasta ibland. Även om, som vi har fått förklarat för oss, den gör oss svag. Lucy sa det som om det var världens självklaraste grej, när vi berättade att vi äter pasta nästan varje dag i Sverige: "That is why you are weak". Punkt. Men vi fick revansch när vi drog med henne och Poline upp på Kalongo-berget en bit härifrån. Dom var bra slitna när dom i flip-flops och jeans släpade sig upp på toppen ett hundratal meter bakom pigga, svenska hajkare.

Har inte läst så mycket som jag förväntade mig, men ett par böcker har jag plöjt igenom. Först läste jag Räddaren i Nöden, som jah fick av Onkel Börje för länge länge sen. Så om Onkel Börje läser det här kan jag meddela att det var en fantastiskt trevlig bok, och huvudpersonen var en alldeles lagom dryg jävel för att man skulle tycka smått illa om honom men ändå sympatisera med honom för att man själv är likadan. Efter Salinger läste jag en bok om norra Uganda av en svensk socialantropolog som rest runt här under ett decennium, samtidigt som kriget var igång. Mycket intressant och givande. Och just nu är jag knappt halvvägs i The God of Small Things, som jag uppenbarligen (enligt prislappen i bak) köpte på Kupan i Sollefteå för en femma. Vilken fantastisk bok! Nettan hade alldeles rätt, och det är extra roligt att jag faktiskt rest runt på Indiens sydostkust där boken utspelar sig. Kan konstatera att det var en alldeles utmärkt strategi att packa med böcker som jag köpt för att "någon gång i framtiden läsa". Det här är ett perfekt "någongång" att plöja bra böcker utan särskilt relevans till ens aktuella livssituation.

Man blir smått nationaliserad av att vara i en annan kultur. Hemma i Sverige lyssnar jag på utländsk musik, ofta afrikansk. Här i hjärtat av Afrikat? Bo Kaspers Orkester, all the way. Helt plötsligt tilltalar deras texter (som verkligen är extremt svenska) mig på ett helt annat sätt. Lyssna till exempel på Människor som ingen vill se (på Kaos) eller Vi kommer aldrig att dö (på Amerika). Bra skit.

Andra nationaliteter blir förresten också mer framträdande. Jag har hängt en del med britten Chris, ett par kanadensare som heter Terry och Curtis, en amerikanska (Sandy) och givetvis massa ugandier. Amerikaner är verkligen tokigt amerikanska här nere. Eller är dom lika amerikanska som vanligt, bara att det blir tydligare i det här sammanhanget? Dom snackar, snackar, snackar och snackar ännu mer. Jag är oerhört imponerad hur mycket text en människa kan rapa upp bara sådär. Det är som om dom har någon slags textgenerator som drar igång och bara går och går och går och går. Dom sitter där som en dieselmotor på tomgång och ger ifrån sig något slags puttrande (o)ljud. Visst, man kan lyssna ett tag, men ett vokabulär som inte innehåller något annat än superlativ blir snabbt ganska ointressant. Woooooow, get outta here! You're kidding me! That's awesome, incredible!

Britten å sin sida är väldigt brittisk. Gott om drypande sarkasm och överdrivna men sköna anekdoter. Det är i stort sett bara vi och han som inte är tokkristna här, och han lyckas kombinera respekt med total politisk inkorrekthet, vilket är ganska befriande över en öl på kvällen.

Alla vita vi har träffat är således ganska olika oss själva. Men vita drar sig ju till varandra i ett sånt här klimat. Det blir liksom lite naturligt, eftersom vi förväntas komma från samma kultur. Och visst, jag kanske förstår mig på amerikanerna bättre än ugandierna på så vis att det är lättare att sitta och snacka skit med dom. Men va fan, hur kul är det i längden att sitta och snacka med nån där det inte finns nån dynamik i konversationen och det man säger träffar "samtalet" lika stumt som en sandsäck mot ett cementgolv. Då är det nog mer underhållande att sitta på verandan och snacka med hushållerskan, även fast det enda hon kan på engelska och jag kan på acholi är artighetsfraser; vi är ju oundvikligen trevliga mot varandra.

Vi har förresten typ fått ett eget kontor här hos IAS. Dom delar ett hus med en tysk organisation (ASB nånting), och här ett någorlunda snabbt internet, en extra laptop och en fläkt. Det ska nog visa sig vara användbart, nu när vi kommer igång med arbetet på riktigt. Alltid skönt att kunna checka in på, men kanske framför allt ut från, kontoret.

Jag luktar alltid svett och drömmer lustiga drömmar på malariamedicinen.

Det har varit en händelserik helg. I fredags aftermiddag promenerade vi ner till ett skjul på Kalongo road där några snubbar kränger cyklar. Cyklarna är från Indien och verkar komma i paket, färdiga att montera. Ramen är hög, styret smalt och sadeln vansinnigt obekväm. Man sitter upprätt som en kung med hela tyngden på arlset som tar stryk av varenda litet gupp i vägen. Och gupp är det ju som bekant inte brist på.

Snubbarna hade bara en cykel färdigmonterad när vi kom, men de höll på med en andra. Fiona hade redan varit där och pratat med dom och förvarnat dom om att det skulle komma två musungus och köpa cykel -- mest för att vi inte skulle bli lurade på priset. 140 000 fick vi betala. Det är ungefär 500 spänn.

Den där andra cykeln tog hur som helst en jävla tid att plocka ihop, så vi gick tvärs över gatan och köpte en kall läsk var och satte oss och tog det lite lugnt. Då dök en överförfriskad man i gul kavaj och cowboyhatt upp vid cykelskjulet och gick igång om att han ville köpa en av cykelsnubbens tänger. Det var en vanlig tång, sån där platt som man inte biter av saker med, med röda gmmihandtag. Cykel snubben ville ha 5000 (knappt en tjuga) men fylletratten i cowboyhatt ville bara pröjsa 3000. Sådär höll dom öå ett tag och inte blev cykeln klar snabbare för det.

När cykeln slutligen var klar, efter två kedjebyten på grund av något problem med kedjans vilja att ligga kvar på dreven, cyklade vi därifrån och 20 meter senare hoppade Peters kedja. Vi gick tillbaka till cykelsnubben, som fortfarande besvärades av cowboyhatten, väntade ytterligare 20 minuter, och provade sedan igen. Denna gången kom vi 200 meter innan min sadel lossnade. Åter tillbaka, vänta, och sedan prova igen. Denna gången kom vi hela vägen hem utan missöden.

Så morgonen därpå, lördag, satte vi vid 8-tiden kurs mot Kalongo, en by som ligger vid foten av ett imponerande berg ett par mil härifrån. Vi klarade oss förvånansvärt långt, uppåt en halvtimme, innan kedjan hoppade första gången. Tyvärr skar jag mig på kedjeskyddet när jag skulle lägga rätt kedjan, men plåster var nerpackade så inga problem. Fyra timmar senare kom vi med krånglande kedjor, punktering, värkande arslen och svidande solbränna fram till Kalongo. Några tomtar (eller var det vi som var tomtarna) ville genast hjälpa oss med cyklarna, så punkteringen blev lagad och kedjorna spända medan vi drack varsin kall läsk.

på plats i Kalongo sen dagen innan var Chris och Fiona. Chris är en engelsk psykoterapeut i 40-årsåldern som jobbar med bildterapi för Warchild UK här. Fiona är med Alices organisation CCF och har styrt vårt boende hos Alice sen vi kom hit, eftersom Alice själv är i Kampala. Dom liftade tydligen med en lastbil dagen innan. Idag skulle dom på bröllop. Det var någon vän till Fionas familj som skulle gifta sig, och hennes bror var best man. Svettiga, trötta och med kläder fläckiga av kedjeolja och rött damm hamnade vi således mitt på i ett ugandfiskt bröllop. Det var ett jävla liv i kyrkan (byggd av typ vass eller nåt, men en gammal sliten UNICEF-pressenning som gavel) med sjungande, vrålande, visselpipade, trummande, högkristet bergsprängarpredikande, tårtskärande och till slut, efter 3 timmars om och men, ja-svarande. Efter ceremonin antar jag att det var någon form av mottagning med middag och grejer, men Fiona hade gerjat en bil som skulle köra oss hem. Till vår stora förvåning och fasa var den så kallade taxichauffören fyllot med cowboyhatten som inte fick någon tång köpt i Pader dagen innan. Han såg en aning rödsprängd ut, men verkade inte alltför full, så vi hoppade in i hans lilla Toyota. Han tyckte dock att det var dålig business att bara fulla bilen med 5 personer, så innan vi kom iväg från Kalongo satt vi 4 i bak och 3 i fram. Det var varmt men det gick och hem kom vi om inte säkert så åtminstone helskinnade. Efter en snabb dusch (dusch och dusch -- det är hinken som gäller) mötte jag och Peter upp Chris på en ställe som heter Atek där dom serverar chicken n' chips (grillad kyckling med gummibollskonsistens och ganska schysta pommes frites) och ugandisk öl. En trevlig kväll i gott sällskap.

Igår, söndag, var det planerat att samma tre gringos skulle bjuda på middag. Det var tydligen en stor händelse av åtminstone två skäl. Dels var våra ugandiska vänner mycket nyfikna på vad hamburgare vaer för något, och dels vägrade de flesta tro att män kunde laga mat. Köttfärs kan man ju se i stjärnorna efter här ute, så jag och Peter tog en sväng till marknaden på dagen och köpte lite grönsaker och ett par kilo kött. Fiona dök lite senare upp med en sån där gammal köttkvarn i gjutjärn som morföräldrar har, och den funkade sådär. Efter att ha blandat den lilla köttsmet vi lyckades pressa ur den stackars kvarnen med lika mycket mjöl, ägg och lök hade vi dock material till några burgare. Chris dök upp med två dunkar olja att fritera potatisen i, men de räckte inte riktigt, så vi tog dödsfällorna till cyklar (bromsarna fungerar inte heller) och köpte mer.

Maten tog uppåt 4 timmar att göra klar, och vid halv 9 satte vi i oss hela kalaset utanför köksingången. Förutom jag själv, Peter, Chris och Fiona var tjejerna som håller efter Alices hus med omnejd (Lucy och Mary) och två kanadicker vid namn Terry och Curtis där.

Nu sitter jag på IAS kontor och tänker kolla lite mejl och annat nät när jag har chansen. Förra veckan gjorde vi ett par testintervjuer ute i ingenstans, och tanken är att vi imorgon ska gå igenom massa grejer med tolken för att på onsdag och fredag börja intervjua på riktigt.